300-101 pdf 200-310 pdf 210-060 pdf 200-355 pdf 640-911 pdf 300-075 pdf 300-208 pdf 300-070 pdf 300-360 pdf 642-998 pdf

Tid för en triatlet

Tillbaka till intervjuer

Regionmuseet intervjuade Lisa Nordén våren 2014.

RM: Regionmuseet Kristianstad

LN: Lisa Nordén

RM: Hur skulle du beskriva dig själv? 

LN: Som en väldigt målinriktad individ med höga ambitioner. Glad, positiv men också ganska allvarlig.

RM: Vad är det viktigaste i livet? Vad tycker du om att lägga din tid på?

LN: Det viktigaste är att ha människor man älskar omkring sig, och att bli älskad tillbaka. Att sedan fylla tiden med saker man tycker är roligt och som ger mervärde. I detta ingår det för mig ett inslag av utveckling, vilket också kräver en insats. När balansen mellan insats och utveckling inträffar är jag ofta ganska lycklig.

RM: Hur ser du på tid?

LN: Tid är något som är till för att fyllas. Och den räcker väldigt sällan till. Mitt liv har sällan en jämn rytm, utan ibland är livet fyllt till bredden och livet rusar iväg. Ibland sitter jag på en alptopp i Schweiz och har inget annat att göra än att träna och vila. Då går tiden istället väldigt långsamt.

RM: Hur skulle du beskriva tidens roll i ditt liv? 

Nio tusendelar har blivit en väldigt stor del av vem jag är. Det skiljer mig från titeln Olympisk Mästare. Men det är också nio tusendelar som har satt mig på kartan i Sverige och identifierat mig som idrottare.

RM: Vad planerar du och vad planerar du inte?

LN: Jag planerar all min träning och dess tidsåtgång. Gärna lite mer än vad som kanske behövs så att jag får lite ”extra tid” över ibland. Det är just den där tiden som jag finner väldigt vilsam, en stund till i bastun, eller en kaffe innan bussen hem. Det blir som lite lyxig tid.

Jag är väldigt bra på att planera saker, och bland skjuter jag in saker bara för att det finns en lucka. Ibland kanske man måste inse att tid inte alltid måste fyllas.

RM: Vad  är värdefull tid och vad är bortkastad tid?

LN: All tid är väl bra tid. Det är skönt att vara produktiv och känna att man får saker gjort. Att man utnyttjat tiden maximalt. Men man orkar ju inte detta alltid och ibland behöver man bara få låta tiden gå, att pyssla lite hemma, äta en superlång frukost eller bara gå och dra ett tag. Det kan också fylla en viktig funktion.

RM: Vilken roll har tid i ditt yrke som triatlet?

LN: Tiden håller koll på mycket inom triathlon. Träningspassen är mätta i tid, intervaller och vila och totaltid. Vi räknar ihop antal timmar och minuter i veckan och detta kan jämföras med andra veckor, eller adderas upp till ett total nummer för månaden eller året.

Under tävling tickar klockan hela tiden och det gäller att vara snabbast. Men då vi inte har något världsrekord att jaga är konkurrenterna alltid viktigare än klockan.

RM: Hur känns tiden när du tävlar?

LN: Tiden på något vis stannar upp i det att fokus är så starkt på det jag gör och hur det känns. På vad som händer runtomkring en, hur konkurrenterna andas och hur deras löpsteg låter. Ibland går det fort och plötsligt är man vid nästa moment. Om det känns som det går långsamt eller att det är väldigt långt kvar brukar jag försöka sätta tiden i perspektiv till annat. T.ex. så är löptiden endast en fjärdedel av själva tävlingstiden. En bråkdel av de timmar jag lagt ner i träning i förberedelse till tävlingen.

RM: Känns det olika i olika delar/stadier av tävlingen? Hur känns tiden innan startskottet, i bytena mellan grenarna? Efter du kommer i mål? 

LN: Sekunderna där man står på pontonen och väntar på startskottet känns alltid extremt långa. Stämningen är så spänd att man skulle kunna ta på den, och alla muskler i kroppen är redo och på standby. När starten sen väl går så går det fort och man hinner inte tänka så mycket. Bytena brukar vara en halv till en minut av kaosartat fokus och både cykel och löpmometet brukar rulla på ganska så snabbt. De gånger jag har stått bredvid och tittat på en tävling har jag alltid tänkt på hur långt det känns när man står vid sidan om. I tävlingsdräkt går det mycket fortare.

RM: Jag läste i en intervju med en som tävlade i löpning. Han menade att tiden innan startskottet går känns som om den går väldigt sakta, nästan slow-motion. Han fokuserade sig på att känna av tiden exakt, han ville börja springa precis när startskottet gick, han föreställde sig att han var kulan som sköts iväg. Vad tänker du när du hör detta? Känner du igen dig i det?

LN: Jo, så är det nog. Jag är inte så jätteförtjust i den där tiden egentligen men lärt mig att omfamna den på något sätt. I Peking när jag stod på startlinjen tillät jag mig själv att titta upp på läktaren, registrera alla de olympiska ringarna och frysa ögonblicket i minnesbanken.

Men jag brukar mest längta till att skottet går, kroppen brukar veta exakt vad den skall göra så på ett vis är det bara att släppa allt och sluta tänka.

RM: Hur upplever du tiden när du är i tävlingen? Känner du hur snabbt du rör dig i förhållande till tiden? Kan du känna av minuter, sekunder, sekunddelarna som går?

LN: Ju bättre kontroll man har i loppet och ju bättre det går desto bättre relation har jag också till tiden. Ibland kanske man känner att man skulle behöva mer tid, att kroppen känns stark och konkurrenterna börjar bli trötta.  Ibland, oftast om det går sämre, släpar sig tiden fram och det tar aldrig slut. 20 sekunder kan vara väldigt långt om man skall ta ikapp någon, eller väldigt lite om man är jagad.

RM: När under loppet går tiden som snabbast och saktast?

LN: Det går i olika vågor under loppet där det ibland går snabbt och ibland långsamt, behöver inte alltid följa samma rytm utan beror väldigt mycket på hur tävlingen utfaller eller hur banan ser ut.

RM: Påverkar ditt yrke hur du ser på tid, upplever tid i vardagen? 

LN: Det är lätt att mäta avstånd relaterat till det man gör. 1 timmes bilåkning är ungefär 40km hård körning på cykeln. På två timmar hinner man lite drygt 5km i poolen och 32min är drömtiden att hinna 10km till fots på.

RM: Vid OS i London 2012 tog du silver, slagen med endast 9 tusendelar i en hård spurtstrid med Nicola Spirig – Vad tänker du om att bli slagen med så kort tid? Hur kan ni egentligen genomföra loppen på så exakt lika tid? Det är ju så mycket som kan hända på vägen!

LN: Även om det är en relativt lång tid följs man ändå åt längs med vägen och anpassar tempot till loppet och taktiken. Om vi hade kört individuellt (jaktstart) och slutat på två sidor så nära varandra – då hade det nog varit mer anmärkningsvärt.

Loppet samlas ihop på cykeln och löpningen blir taktisk. Vi började ju de sista 200m tillsammans och det är klart att det inte blir så väldigt stora tidsmarginaler på slutet då.

Men sen kan man diskutera huruvida man kan skilja två personer åt med så små marginaler. Kan man mäta så kort tid? Kam man kalibrera mätinstrumenten till så små marginaler?

RM: Hur kändes tiden under spurtstriden på slutet?

Det var några väldigt långa sekunder i mitt liv. Det enda jag fokuserade på var målsnöret på slutet av rakan. Och i huvudet hörde jag min egen röst, ”att nu Lisa, nu sparar du inte på någonting, utan nu gräver så djupt du kan för det här ögonblicket kan vara något av det viktigaste i ditt liv”.

RM: Det här med att det ofta handlar om endast tusendels sekund, hur påverkar det ditt förhållningssätt till tid?

LN: Egentligen inte så väldigt mycket. Det är så litet att det är svårt att tänka på.

RM: Hur sparar du in på tusendelars sekunder? Justerar du utrustningen?

LN: Jo det kan man ju göra på cykeln, där finns det många små justeringar att göra. Sits position, material, den egna kroppsvikten. Men med dynamiken i triathlon hade det nog inte gjort någon väldigt stor skillnad där och då. Istället kanske tre-fyra veckor av mer snabbjobb (teknik, tajming, reaktion) på löpningen gett mig den där sista farten jag behövde. Som läget var då med skador och svårigheter var det inte möjligt. Och det är bara att acceptera.

RM: Hur gör du för att spara tid, rent mentalt och fysiskt?

Jag spar tid om jag är effektiv och välplanerad. För det måste jag vara relativt pigg och väl utvilad, vilket gör att planen inte kan vara alltför tight eller innehålla för mycket. Ju tröttare jag blir desto ineffektivare jobbar jag.

Sedan i livet som stort har jag försökt att eliminera saker som tar tid, transport t.ex. Jag köpte min lägenhet på 10min cykelavstånd från simhallen, min sjukgymnast ligger på 5min promenad från där jag bor. Små saker som spar mycket tid varje dag och underlättar vardagen.

RM: Vad är din största fiende i tävlingssituationen? Tiden?

De andra tjejerna. Vi kan köra hur långsamt som helst egentligen, bara man är först över mållinjen.

 Gå överst på sidan